Husmodern

Allestädes der måltiden är illa lagad, förefinnes antingen fattigdom eller snålhet eller dumhet; korteligen, familjen är på ena eller andra sättet i hög grad kommen på orätt väg.

Dr. JOHNSON.

Kokkonsten går till baka till den förhistoriska tiden, ty äfven om dess utveckling och förfining tillhör de historiska folken, så fans dock sjelfva hufvudsaken, konsten att koka, långt före dem. Dess uppfinning betecknar gränsen mellan två kulturens tidehvarf.

En irländsk lärd säger ganska betecknande, att »menniskan är det enda djur som kokar». Intet djur har, såsom hon, behof af att tillreda sina födoämnen. Foglarne hafva sin kräfva och de idislande djuren sin förmage, hvilka åstadkomma de förarbeten, som underlätta matsmältningen; men intet djur, som saknar dessa hjelpmedel, har någonsin försökt att genom konstgjorda tillställningar afhjelpa en sådan brist. Sjelfva deras berömda instinkt räcker ej till mer än att hjelpa dem undvika skadliga ämnen. Endast menniskans snille förmådde taga det stora steget till födoämnenas kokning. Först genom dessas beredning, så som den genom kokning åstadkommes, blef menniskan oberoende af slumpen och naturens nycker.

Åkerbrukets införande bland menniskornas vanor och behof förutsätter kokkonsten, som ensam genom sina beredningar förmår göra dess alster för menniskan brukbara och nyttiga. Från den stunden erhöll ock qvinnan i midten af denna hushållning den värdigare och inflytelserikare ställning, som ensam var nog att tillkännagifva det nya kulturförhållande, som begynte. Hon blef förvaltare af de hopade skatterna, hon fick sig tilldeladt att bestämma måttet och arten af deras användande, på henne föll ansvaret för familjens förplägning i förhållande till skörden. Dell egentliga symbolen för denna kulturgrad är åkerfältet med sin gyllene välsignelse, och dertill hör husmodern och den husliga härden, der elden vårdas. Gudinnan Vestas helgedom, som vaktas af jungfrur, uttrycker den upphöjda tanken; att husmodern vid den husliga härden är medelpunkten för denna samhällsordning. Sa var det hos våra fader, så är det ännu der, hvarest allt är rätt bestäldt, och så skall det äfven förblifva, om huslig sällhet skall trifvas på jorden.

Det gamla anglosachsiska ordet lady betyder brytare eller utdelare af bröd och är ganska betecknande för qvinnans verkliga pligter. Ordet har beklagligen missbrukats såsom en ursäkt för lätja, förströelse och okunnighet i de husliga bestyren. Vi vilja hoppas, att tidens framåtskridande äfven skall lära dem, som bära detta namn, att förena gamla dagars nyttiga dygder med behagen af en mera intelligent och förfinad tidsålder. Det är husmoderns vaksamma öga, som gör hemmet behagligt genom renlighet, friskhet och hvilans lugn, och endast genom hennes rörlighet skola tjenarne hållas till trogen utöfning af sina skyldigheter. Det är hennes omtänksamhet och hennes sjelfförsakelse, som skänker andra deras trefnad. Värdinnan i familjen herskar dagligen i ett litet rike, der hon är drottning; må hon regera med rättvisa, mildhet och lugn. Den som bäst förstår att styra sig sjelf skall äfven bäst styra andra, och vi skulle hafva färre antal dåliga tjenare, om de alltid vore under en fast och tâlmodig ledning hos någon, som sjelf förstod huru deras skyldigheter skola vara beskaffade och äfven förstod att fordra deras uppfyllande efter hvars och ens större eller mindre förmåga. Godt lynne, tålamod och kunskap i husliga värf komma derföre främst på listan af anspråken på en mönsterbild till hustru.

Jemförelsevis få personer bland medelklassen hafva råd att bestå sig kockar af yrket, emedan dessas löner äro för höga och deras metod för kostsam. I dylika fall får man nöja sig med en cordon bleu*, en kokerska, som med kunskaper förenar raskhet, renlighet m. m. Men, torde ni invända, hvar taga bröd i öknen? Nå väl, är ni ej så lycklig att påträffa en sådan, och förmår ni icke uthärda med de biträden, som vanligen stå till hurls och icke sällan tro sig kunna allt, men i verkligheten förstå föga mer än de simplaste göromålen i ett kök, uppfostra då en person med fallenhet för yrket i enlighet med er smak och edra fordringar. Behandla henne med godhet och välvilja samt frist henne vid ert hus genom tacksamhetens hand. Husmodern måste derföre göra sig sjelf så pass bekant med matlagningen, att hon kan gifva noggranna befallningar angående middagens tillagning och sedan tillse, att den blir ordentligt serverad. Som vi alla måste äta middag, tarfligare eller finare, hvarje dag af de trehundrasextiofem, och många af oss dessutom gifva middagar at våra vänner och bekanta
hvar åttonde, fjortonde, trettionde dag, eller må hända hvarje fjerdedels år, så skulle det gagna oss att känna livad vi skola framsätta så väl för oss sjelfva, då vi spisa en famille, som för de gäster, hvilka hedra oss med sitt sällskap.

Må hända gifves det få sätt, hvarpå man sa lätt igenkänner en familjs ståndpunkt, som middagens skick, då man tillfälligtvis hemförts som gäst. Visserligen bör en hvar lefva efter sina inkomster, och den mindre bemedlades måltid icke försöka täfla med den rikare klassens middagar; men om rätterna äro väl lagade och med passande tillbehör, om alla de småsaker, som vid ett bord hehöfvas, äfven finnas till hands just då de behöfvas, ökas så väl värdfolkets som gästens trefnad deraf, att intet för tillfället förändras i de dagliga vanorna. Ordnandet af ett bord är således icke någon obetydlig del af en husmoders
skyldigheter; det innebär i sig ej allenast beräknad kostnad, utan äfven värdighet i utseende och husfaderns trefnad, på samma gång som deras, hvilka åtnjuta husets gästfrihet.

Gör derföre aldrig några nya försök, då ni har inbjudna gäster eller er man är hemma; äfventyra aldrig hela måltidens framgång på en enda ny rätt. Men var derföre icke skygg för oförsökta rätter, ty ombyte är icke allenast angenämt, utan äfven helsosamt. Hvarje aldrig så litet erfaren gom skall tröttna vid dessa evigt stående matsedlar på bestämda matdagar. Men med dessas försvinnande torde äfven motviljan mot uppvärmda rätter (réchauffés) böra upphöra; de hafva rätt till vår uppmärksamhet, emedan de kunna vara smakliga, närande, billiga, till och med ofta prydliga; till deras nöjaktiga beredning beror allt på egen skicklighet och smak.

Sällan märkes en värdinnas uppmärksamhet och smak eller familjens förfinade vanor tydligare än vid frukostbordet, som i bländande hvithet bör täfla med det blanka silfret; té, kaffe och chokolad böra vara väl och omsorgsfullt tillredda, och, om möjligt, äfven bordet prydas med friska blommor och frukter. En smakfullt anrättad, god och aptitlig frukost är en synnerlig befordrare af godt lynne och harmoni för hela dagen, då deremot ett otrefligt bord, segt bröd, beskt kaffe, svagt té m. m. äro tillräckliga att förstöra både lynne och matsmältning för dem, som måste underkasta sig sådan huslig olycka. Låten våra hem alltid
vara glada, angenäma och inbjudande; och för att göra detta till en verklighet, begynn dagen med ett uppmuntrande, tilltalande och väl ordnadt frukostbord!

Det gamla svenska ordspråket: »husbondens öga gör kon fet» innehåller mycken sanning och har en vidsträckt tillämpning. Vi kunna derföre äfven säga, att på husmoderns öga beror hela husets välfärd och goda skötsel; följaktligen finnes icke något, som är för ringa för hennes uppmärksamhet, om derigenom ordning kan upprätthållas och slöseri undvikas. Skulle hon såsom gift icke förut vants att tänka på hushållningen, så bör hon icke tro, att den ej kan läras, fast understundom långa år få gälda hvad uppfostran brutit. Hon kan rådfråga andra, mera erfarna, och göra sig bekant så väl med de pris, som gälla för hvarje artikel, som med de qvantiteter, som erfordras i förhållande till familjens storlek. Uppfyllandet af lifvets förnämsta pligter kan vinnas äfven af ringa förmågor, och den, som gör till sitt mål att uppfylla dem, förfelar sällan att äfven göra det väl.

Brist på ordning leder till förlust af tid, och förlorad tid kan aldrig återvinnas. Tidiga timmar, punktlighet och metod äro stora hushållare och kunna ej för varmt tillrådas. Om befallningarna utdelas tidigt på morgonen, är det mera tid att utföra dem, och om tjenarne utföra sitt arbete utan brådska, är det mera troligt, att de göra det väl, och färre tjenare behöfvas då äfven.

En af kokkonstens vigtiga uppgifter är hushållning eller konsten att draga den mesta nyttan af eller mesta födan ur de olika material, som användas. Det är således icke nog att göra billiga inköp af de ämnen, af hvilka rätterna skola tillredas, de böra äfven tillgodogöras så, att den must och kraft, som de ega, äfven finnas kvar, då de framsättas på bordet. Huru många dyrbara födoämnen förstöras icke, uppbrännas eller sönderkokas genom vårdslöshet; huru mycket dyrbart bränsle åtgår icke onödigtvis till detta förstörelseverk; huru mycken helsa och huru mycket välbefinnande förspillas icke genom kraftlös föda och bristande trefnad! Låt det derföre vara hvars och ens förnämsta omsorg att af hvarje sak göra det mesta möjliga.

Om edra tillgångar äro än så begränsade, så håll er troget inom dem, och detta skall förskaffa er lika mycken tillfredsställelse och aktning, som åtnjutes af mången med större inkomster än edra. Det finnes ingen verklig trefnad utan omtänksam hushållning och medvetandet att hafva gjort sin pligt. Ty utöfva icke de, som hafva begränsade inkomster, hushållning såsom regel genom lefnadsvanornas lämpande efter tillgångarna, sa måste de olägenheter och pröfningar, som de nödgas genomgå, blifva otaliga, och nödvändigheten skall då lära dem en hård lexa, som hushållsaktigheten kunnat bespara dem. Att lefva öfver tillgångarna kan derföre icke åstadkomma annat än sorg och elände, allt för ofta upplösande sig i vanheder och familjens ruin.

Men alla, för hvilka öfverflödet är ett behof och sparsamheten en okänd dygd, eller som i hopade skatter se sig förvissade om dagligt bröd utan att behöfva anlita förnuftets råd, kunna af omständigheterna påminnas om, att sjelfva Crœsus före sin död måste besanna Solons varnande ord och att menniskan icke lefver allena af bröd. Den husliga lyckans sårbara Akilleshäl träffas icke alltid i kassakistan; det är icke endast nöden, som kan titta in genom dörren och jaga kärleken ut genom fönstret. De skatter man samlat, vare sig af oberoende, af kärlek, af vänskap eller af lugn, värdas säkrast genom uppfylda pligter mot sig sjelf och andra. Det är en stor lycka att kunna förvärfva, det är en ännu större att kunna behålla.

En af tidehvarfvets snillrikaste qvinnor har härom sagt oss följande tänkvärda ord, som förtjena att tagas vara på:

»Vi utöfva ej mera något inflytande på sällskapslifvets böjelser. Giftermålet är en spekulation och vänskapen ett tomt ord. De skönaste ögons glans förblekna vid skenet af en cigarr, och den mest förföriska bland alla små fötter kan utan saknad gömma sig under en lång klädnings tjocka veck, ty nutidens torra, egoistiska hjertan komma aldrig under romantikens välde; romanen finnes ej mera till för dem. Om Cendrillons toffel ginge ur hand och i hand genom alla våra klubbar, skulle den dock ej uppväcka minsta rörelse, ej ens hos de unga militärer och öfriga eleganter, som äro medlemmar deraf. Bland mängden af unga dandies finnes numera ingen enda som med Saint-Preux skulle falla i hänryckning öfver en korsett eller afundas det famnande bältet.»

»Qvinnor, veten I, hvar I ännu kunnen föra spiran? Jag vill säga er det upprigtigt: det är i köket. Qvinnorna skapades af Gud för att laga mat. Födoämnenas natur och mängd bestämmas af klimatet och menniskoracen, men öfver allt och alltid beror deras beskaffenhet på tilllagningen, och det är i synnerhet vid detta värf som qvinnans takt är oöfverträfflig.»

»Det var en qvinna, som upptäckte, att djuren endast genom anlitande af magens herravälde kunde civiliseras, det vill säga göras tama, och att männen I detta hänseende hafva mycken likhet med djuren; i sanning, allt ifrån aflägsnaste tider intill våra dagar hafva också endast de envisa, vilda, hårda och elaka individerna gjort sig kända genom grof likgiltighet för bordets nöjen.»

»Den första urkund om kokkonsten finna vi i den heliga skrift: vi läsa der, att englarne, som kommo på besök till Abraham, serverades med en måltid, som tillreddes af Sara!»

I förhållande till husets tjenare bör husmodern vara icke endast den befallande viljan, utan fast mera den välvilliga, omtänksamma modern; men unga tjenare äro sällan nöjda, derföre att de ständigt hoppas på något bättre då äldre tjenare deremot, som gjort hårda erfarenheter, lättare kunna nöja sig med hvad de hafva, af fruktan för något sämre.

I ungdomen hoppas vi, att allting skall hlifva bättre; vid äldre år frukta vi, att allting skall blifva sämre. Den menskliga naturen är den samma i alla lifvets förhållanden. Om ni derföre kan öfvertyga edra tjenare, att in fäster ädelmodigt afseende vid deras helsa och trefnad, huru skulle ni då kunna tro, att de skola förblifva känslolösa för den välvilja de sålunda röna?

Undvik allt slags närmande till förtrolighet, hvilken, såsom ordspråket säger, »alltid har missaktning i sällskap och snart knäcker nacken af lydnaden». Tjenare kunna lättare genom uppmuntran föras in pa en god väg, än genom förebråelser föras ut från en dålig. För att hos dem väcka begäret att vara omtyckta, måste ni derföre först visa dem hvad det är att vara omtyckt.

Caréme säger: »De glödande kolen blifva vår död; men hvad gör det? Våra år blifva färre, men vår ära större». Må hända äro dock icke alla böjda att offra lifvet endast för äran. Lågan och röken af en brinnande eld och det lifsfarliga oset från de glödande kolen äro beständiga och oundvikliga faror, midt ibland hvilka en kock måste lefva, som en soldat på stridsfältet omgifven af rök och kulor, med den skilnad, att för den först nämnde är hvarje dag en stridsdag, att hans strid oftast är utan ära och att det mest berömliga utförande icke allenast förflyter utan belöning, utan äfven utan tack; ty äfven den skickligaste kock är sällan hvarken omnämnd af värden eller efterfrågad af gästerna, hvilka, under det de begärligt förtära hans sköldpaddsoppa och dricka hans vin, mycket litet bry sig om hvem som tillagat den ena eller hvem som förskaffat det andra. Men som en god middag är en af det menskliga lifvets största njutningar och kokkonsten åtföljes af så många obehagliga svårigheter och stundom faror, så böra vi för den skull fästa afseende vid dem, som uthärda dessa mödor för att förskaffa oss ett nöje, och belöna deras uppmärksamhet genom att hvarje dag göra deras ställning så angenäm vi kunna.

Den, som predikar sparsamhet i köket, må i salongen förorda frikostighet; båda äro i visst fall beroende af hvar andra. Gören emot andra så, som I viljen de skola göra eder. Det är sorgligt att nödgas erkänna sanningen af hvad en stor författare säger: »Gamla kokerskor, till hälften kokta och till hälften stekta, som ej längre passa för arbete, draga sig vanligen till baka till någon okänd vrå, der de dö i glömska och fattigdom». Må derföre gerna edra namn pryda subskriptionslistorna till barnhem och qvinliga förbättringsanstalter; men som det är lättare att förekomma ett ondt än att bota det, så bör kristlig kärlek och deltagande hafva sin början i hemmet.

* Cordon bleu betecknar på gastronomiens språk en förträfflig kokerska. Uttrycket härleder sig deraf, att Madame du Barry af Ludvig XV skämtsamt utbad sig detta äretecken åt sin kokerska, som med sina anrättningar lyckats tillfredsställa konungens smak och på samma gång rubba hans förut uttalade öfvertygelse, att endast en kock kunde laga mat, som tillfredsstälde smakens alla fordringar.